Sista lektionen var idrott och eftersom jag och emma är näst intill likadana hade vi båda glömt idrottskläderna, ja omedvetet.
Så vi styrde över musiken. När alla gått satte vi på Håkan på högsta volym och sjöng. FAN FAN FAN vad jag får ont i hjärtat. Det hugger och man vill helst bara gråta. Men det är inga sorgliga minnen, nej, det är bara dom där fruktansvärt bra stunderna som aldrig kommer tillbaka. Typ Gröna Lund för flera hundra år sen, eller hovet, eller cirkus, eller Peace&Love och eller Skansen. Eller när vi drar till Göteborg och sjunger hela vägen ner, eller de gånger man bara vill lyssna. För helt ärligt, Håkan har vart som en hjälte för mig.