Har stått ut med ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt.
Det är försent för att ångra men tids nog
att tänka om och leva med det.
Jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden.
Bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon.