Här sitter jag i mitt nya rum, helt själv med tända ljus. Det känns lite tomt. Det känns lite fel.
Håkan Hellström spelas i högtalarna och jag filosoferar i min nya soffa. Det blir lätt så när jag lyssnar på Håkan, varför vet jag inte, men antagligen för att alla hans konserter är magiska, antagligen för att mina bästa minnen, men även de värsta relaterar till texterna. Jag tycker om honom väldigt mycket. Och då menar jag, väldigt mycket.