Jag vill tacka min pappa för att vi fick växa upp i den lilla orten Arjeplog i Norrland. Det är den absolut finaste platsen på jorden. Alla känner alla, jag och syster fick jobba i en butik i samhället, vi åkte scooter dag in och dag ut, vårt djurintresse kom till, mitt enorma skidintresse fick liv.

Aldrig har någon kämpat så mycket som pappa i skidbacken. Vi var fyra år när vi stod på skidorna första gången och gallskrek. Rätt ut. Vi ville inte, vi tänkte inte. Vi ska inte ner för skidbacken.

Pappa stod längre ner och försökte, men förgäves. Han fick gå upp med all utrustning för att hämta oss. Två hysteriska barn som gled på islagret.

Trots alla hysteriska tillfällen envisades pappa med att vi skulle ner, det skulle gå. Han satte oss på skidskola och vips så hade vi fastnat för skidåkning. Visserligen slalom mellan tomtar och troll, men ändå.

Vi fick även uppleva den finaste naturen vi kan hitta i Sverige. Jag var inte gammal, ändå kommer jag ihåg när jag fick sitta bakom Tommy på Scootern. Vi åkte en timme, på långa stigar där träden hängde tunga av snö som en tunnel över oss. Jag var fascinerad redan då.

Vi fick också våra hundar och katter, eller när vi bodde där var de i alla fall våra. Trodde vi. Men det spelade ingen roll, vi älskade Madonna, Pelle och Baylis.

Jag tänker ofta på hur det skulle vara om man inte hade flyttat hem igen. Hade jag vart den jag är idag? Om inte, vad hade förändrats? Hade man vågat sticka ut? Eller hade man vart som alla andra för att inte få rykten efter sig. Jag skulle vilja flytta dit igen, Stockholm är helt annorlunda. Jag börjar bli trött på denna ytlighet.

Vill bara dit för att få börja om. Skaffa nya vänner. Skaffa en egen häst för att kunna satsa helhjärtat på det man älskar. Skaffa jobb. Bara njuta.